Debatt: Ta ansvar för den personliga assistansen

Det behövs en rimlig höjning av schablonersättningen för att åtminstone delvis täcka upp för de besparingar som har gjorts, skriver Sobonas vd Per Nordenstam med representanter från bland annat SKR och Vårdföretagarna i Dagens Samhälle.

Regeringen meddelade i budgetpropositionen för 2025 att en indexering av timersättningen i den statliga assistansersättningen skulle snabbutredas. Löften har ställts ut om att en indexering ska ske till budgeten som presenteras i september 2025.

Bakgrunden är att uppräkningen av ersättningen under den senaste tioårsperioden legat långt under kostnadsutvecklingen i assistansen, vilket inte är hållbart. En indexering av schablonersättningen är en fråga som brukarorganisationer, utförare och fackförbund har drivit länge. Därför var beskedet från regeringen välkommet.

När man nu utreder frågan kan vi konstatera att tre saker måste hanteras – dels för att hamna på en rimlig nivå i dag, dels för att åstadkomma en rimlig uppräkning som inte utarmar den personliga assistansen:

1. Räkna först upp ersättningen så att utgångsläget hamnar på en rimlig nivå. Innan en indexuppräkning kan fastställas behöver ersättningen ses över i jämförelse med hur pris- och löneutvecklingen har varit hittills.

2. Indexet bör ge full kompensation för förändringar i löner och priser. För att säkerställa att schablonersättningen håller jämna steg med den allmänna löne- och prisutvecklingen bör indexet bygga på förändringar i dessa. I dag utgör lönekostnader drygt 90 procent av den faktiska kostnaden för personlig assistans. Ett index måste således i hög grad bygga på löneökningstakten, för att kollektivavtalade löneökningar ska kunna garanteras. I övrigt måste den följa prisutvecklingen.

3. Kompensation för lag- eller regelförändringar. Statliga beslut som leder till ökade kostnader hos utförarna måste också kompenseras utanför ett assistansindex.

Vi som skriver denna debattartikel är representanter för brukare och utförare. Vi har under lång tid sett hur den statliga ersättningen för personlig assistans har utarmats. Hade schablonersättningen exempelvis följt Omsorgsprisindex (OPI), hade ersättningen legat långt högre än den gör i dag.

Privata och ideella utförare är mycket hårt pressade då marginalerna har krympt och närmar sig nollpunkten. Det innebär en stor risk för att många tvingas lämna branschen om inget görs. I genomsnitt ligger kommunernas kostnad för egenregi 30 procent över den statliga ersättningen, vilket gör det mycket tydligt att det har skett en underfinansiering av den statliga assistansen.

Det är dags för riksdag och regering att ta sitt ansvar för den personliga assistansens överlevnad. Det behövs en rimlig höjning av schablonersättningen, för att åtminstone delvis täcka upp för de stora besparingar som har gjorts, och det behövs en indexering av det slag som skissas ovan.

Emelie Värja
Chefsekonom, Sveriges kommuner och regioner
Patrik Silverudd
Näringspolitisk expert, Vårdföretagarna
Per Nordenstam
Vd, Sobona
Henrik Petrén
Branschansvarig personlig assistans, Fremia
Sophie Karlsson
Ordförande Intressegruppen för assistansberättigade (IFA)
Cecilia Blanck
Verksamhetschef, Riksföreningen JAG